German Realist Painter, 1844-1900 German painter, draughtsman and etcher. In 1861 he abandoned his apprenticeship as a locksmith in order to train as a precision instrument maker, though a month or so later he decided to train as an artist, at first under the Cologne history painter and writer Hermann Becker (1817-85). In 1863 he moved to Munich; he studied there from March 1864, at the Akademie der Bildenden K?nste, initially under Philipp von Foltz and Alexander Straehuber, drawing from plaster casts, and later in Hermann Ansch?tz's painting class. Here, Arthur von Ramberg (1819-75) stimulated Leibl's sensitivity to colour; and Karl Theodor von Piloty encouraged him to observe reality and incorporate its lessons boldly into compositions on historical themes. From the start, however, Leibl tended to think of his pictures in terms of form rather than content. While at the Akademie he first reached a standard of excellence with his draughtmanship, which is notable for its directness and objectivity. As an artist, Leibl's early works were not especially promising. However, as occurred throughout his career, a long period of mediocrity was crowned by an unexpected masterpiece, such as his portrait drawing of Aunt Josepha (c. 1864; Cologne, Wallraf-Richartz-Mus.). This is particularly striking for Leibl's use of the hands to add to the expression of the sitter's character and mood, a device he was to use frequently in later work. In Munich, Leibl supplemented the teaching of the Akademie by studying the works of the Old Masters in the Alte Pinakothek: he paid particular attention to painters of the Baroque period such as van Dyck, Cornelis de Vos and Rubens, and also to other great masters of portraiture such as Frans Hals and Vel?zquez. The presentation of the subject found in such works is reflected in Leibl's portrait of Frau Gedon (1869; Munich, Neue Pin.). When the work was shown at the Grossen Internationale Kunstausstellung in Munich in 1869 it was singled out as the best oil painting of the exhibition by Gustave Courbet and, as a result, Leibl was honoured with an invitation to Paris, where he arrived on 13 November 1869.  Related Paintings of Wilhelm Leibl :. | Die Dorfpolitiker | Portrait of Burgermeister Klein | Leibl und Sperl auf der Huhnerjagd | Die junge Pariserin | head of a peasant girl |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Arellano, Juan de
Spanish Baroque Era Painter, 1614-1676 Spanish painter. He was the pre-eminent painter of flower-pieces in 17th-century Spain. Although Spaniards of the previous generation had painted such works, it was the inspiration of Flemish and Italian examples in Madrid that from c. 1650 encouraged Arellano's success as a specialist in this genre. According to Palomino, who moved to the Court shortly after the artist's death and befriended many painters who had known him, Arellano began to paint flowers only in his thirties after a beginning that showed little promise.
Angelico Fra
Italian painter, illuminator and Dominican friar. He rose from obscure beginnings as a journeyman illuminator to the renown of an artist whose last major commissions were monumental fresco cycles in St Peter and the Vatican Palace, Rome. He reached maturity in the early 1430s, a watershed in the history of Florentine art. None of the masters who had broken new ground with naturalistic painting in the 1420s was still in Florence by the end of that decade. The way was open for a new generation of painters, and Fra Angelico was the dominant figure among several who became prominent at that time, including Paolo Uccello, Fra Filippo Lippi and Andrea del Castagno. By the early 1430s Fra Angelico was operating the largest and most prestigious workshop in Florence. His paintings offered alternatives to the traditional polyptych altarpiece type and projected the new naturalism of panel painting on to a monumental scale. In fresco projects of the 1440s and 1450s, both for S Marco in Florence and for S Peter's and the Vatican Palace in Rome, Fra Angelico softened the typically astringent and declamatory style of Tuscan mural decoration with the colouristic and luminescent nuances that characterize his panel paintings. His legacy passed directly to the second half of the 15th century through the work of his close follower Benozzo Gozzoli and indirectly through the production of Domenico Veneziano and Piero della Francesca. Fra Angelico was undoubtedly the leading master in Rome at mid-century, and had the survival rate of 15th-century Roman painting been greater, his significance for such later artists as Melozzo da Forli and Antoniazzo Romano might be clearer than it is.